evelivet

Efter Crazypills inlägg om grannens makabra fönsterprydnad kombinerat med våren och dess förmåga att locka fram alla arter i världen, är det dags för ett inlägg om min stora fobi. Fåglar. Dessa vidriga fjäderfän, som i grund och botten är avskyvärda rovdjur, tenderar att finnas överallt. På stan är det duvor vart man än vänder sig. På landet finns det kråkor och skator i vartenda träd. Och ute vid havet finner man det som toppar listan av min skräck - fiskmåsar och above all: trutarna. Så fort jag ser dem förflyttas jag automatisk femton år tillbaka i tiden. Det är sommar och en liten sjuårig, oskuldsfull flicka är ute och promenerar på västkustens klippor. Helt plötsligt hörs ett högt skriande och en ondskefull trut flyger rakt ner mot flickans huvud och sätter klorna i hennes förtjusande blonda hårsvall. Efter några sekunder lyfter fågeln (läs monstret) igen och lämnar flickan skräckslagen och gråtande på berget. Flickans pappa får trösta och förklara att fjäderfät egentligen bara ville skydda sina små bebisar och inte ville något ont. Men för flickan spelar det föga roll. Femton år senare är hon fortfarande mycket rädd för allt som har vingar och flyger. Oftast räcker det med att det enbart har skepnaden av en birdiebird. Uppstoppat ger alltså också obehagskänslor. Liksom autentiska färgbilder i uppslagsböcker. Så det kan gå.