evelivet

"Jag skriver till dej för att jag tror att du skulle kunna vara intresserad av att följa Landskapsvetarprogrammet vid Högskolan Kristianstad eller läsa någon av våra delkurser som fristående kurs..."

Varför i hela fridens namn tror Joachim (brevets avsändare) att jag är intresserad av att A) läsa ett program när jag i princip är färdigutbildad. B) Flytta till Kristianstad och framförallt C) läsa en utbildning om landskap??! Det lustiga är att häromdagen fick jag brev om att ta jägarlicens, adresserat direkt till mig. Inget massutskick här inte. Så frågan är ju vilket register jag finns med i som gör att dessa brev hamnar hos mig? Jag är faktiskt väldigt osugen på både sveriges geografi och på att döda djur. Så det så.  

Att "anstränga sig" i ett förhållande har inte riktigt samma betydelse för alla människor. Inte alls faktiskt. Inte ens en gnutta, yttepyttelite likt ens. Jag kan inte definiera exakt vad det innebär att anstränga sig. Däremot vet jag att det inte är:
* Att när man pratar i telefon med flickvännen låta som om det lika gärna skulle kunna vara avlägsen släktning/chef/annan irriterande person i andra änden av luren.
* Aldrig, och jag upprepar aldrig, föreslå att man ska ses. Och om man skulle råka göra det ändå, inte ha mer än en halv sekunds framförhållning.
* Alltid avsluta samtal med: vi hörs! Typ vi hörs någon gång i framtiden, när jag inte har något bättre för mig, när jag är desperat efter lite närhet (läs sex). 
* Vara i princip okapabel att visa/verbalisera/uttrycka känslor. Eller så har man inga.
* Ytterst sällan dela med sig av vad man sysslar med. Typ vad man haft för sig, om det hänt något roligt/mindre roligt etc. 

Inspirerande samtal: 
- Aa, det är Han...
- Hej, det är Eve!
- Hej.
- Har du lunch nu eller? 
- Ja. Är på väg ut. 
- Själv?
- Nej. 
- Okej, jaha. Tänkte bara säga att jag jobbar ikväll också, det blir kanske lite senare... så du vet!
- Ja, okej.
- Vad hade du tänkt att vi skulle hitta på, något speciellt?
- Nää. Vi kan ju se. Hörs då.
- Ja, vi gör väl det...
- Puss.   
- Puss..............*klick*.........suck!!!!!

Nu blev detta ett väldigt personligt inlägg. Kanske måste ta bort det sen när jag är vid mina sinnes fulla bruk igen. Men om någon vis relationsprofet läser detta och känner för att bara ge mig världens bästa råd så - be my guest!

Se på luffarn som går där på vägen. Se på luffarn Guds lille fyr.
Så snart som det blir vår går hon ut och går
för att söka sig ävantyr.

Hon går så långt som vägarna räcker.
Hon har en oro och en längtan i sitt blod.
Och när som sola skin då får hon vanvett,
det är det som ger henne mod.

Hon vill va fri som en fågel, fri som en fågel
och då är det som nånting ropar: Kom!
i hennes galna luffareblod.

Jag har en ny kärlek. Tyvärr Han, men det är för sent för dig. Jag har träffat den rätta; den sötaste, mysigaste och tillgivnaste av dom alla - Knut. Knut har dessutom blivit övergiven av sin elaka cirkusmamma Tosca, så det är helt på sin plats att jag tar över. I en artikel om min m2b (m2b - man to be - skriver alla giftaslystna kvinnor på sajter som bröllopstorget. Ja, jag har surfat in på sidan. Men berätta det helst inte för någon.) kan man läsa att man först ville avliva stackars Knut. Detta eftersom han blivit för präglad av människor i och med att han har haft en styvpappa i djurvårdaruniform. Men nu har man på Berlins zoo bestämt att han ska få leva. Och efter dessa trassliga familjeförhållandena ska jag nu flytta ner till Deutschland och stadga mig. Möjligt att det blir lite svårt att kommunicera i början, men jag lär mig nog det tyska språket rätt fort. Kan ju redan en hel del. Och med Ich liebe dich Knut kommer man långt.   

www.gp.se

Idag blev jag officiellt världsmästare på att inte kunna säga nej. Fick frågan om jag kunde köra en combatklass på flashiga gymmet ikväll. Klassen hålls i vanliga fall av tjejen som höll i min utbildning. Hallå? Varför utsätter jag mig för detta? Varför ersätta en totalgrym instruktör, på en kedja där jag inte ens jobbar, när jag har übermycket att göra? Jag sa till M att jag får ju se det som en utmaning. Hmpf...utmaning my as! Det finns lögn, förbannad lögn och utmaningar. Nu ska jag gå och vara nervös. Adjö!  

Lärdomar från min kursbok, om hur man påverkar konsumenter med hjälp av reklam:

"Detta uppnås genom användandet av psykologiska och manipulativa tekniker riktade till kunder som är passiva (förmodligen av apati) och generellt sätt okapabla att bearbeta information på ett intelligent sätt".

Vilka är dessa kunder? Förmodligen av apati? Riktas all reklam till mentalt inkompetenta personer?

Sen kväll igår. Middag med mycket trevliga och italienska italienare på Hemma Hos i Haga. Sedan blev det dans på Bliss. En fråga som väcktes där är om det är för att jag är kort eller för att jag är osynlig som folk bara går rätt på/in/över mig. Eller om det kanske är en kombination. När vi vaknade imorse var varken jag eller M sådär jättepigga. Hon skulle till mässan och jag har nu flytt från staden till förmån för landet. Delvis på grund av det fina vädret och min bristande koncentration, men också därför att min kyl uppvisar skrämmande likheter med farbror Bush hjärna. (För er rebuplikaner som låtsas att ni inte förstår - alltså tomt). Måste förövrigt se filmen om mordet på honom. Och till alla terroristhunters som läser detta: jag är alltså inte sympatisör av vare sig Al Qaida eller Hamas. Så ni behöver icke göra er besvär med att bugga min lägenhet/göra husrannsakan. Tack på förhand. 

Från en grönsak till en annan så sitter jag just nu och surplar morotsjuice som min mamma tycker jag ska dricka eftersom det är sååå nyttigt. Men min hjärna har liksom inte riktigt löst mysterier med hur något vanligtvis så hårt och knaprigt, helt plötsligt kan förtäras i flytande form. Men ha identisk chockorange färg. Och smaka typ samma sak. Fast ändå inte riktigt. Om jag la all energi som jag använder till att fundera över detta, på att plugga istället, så skulle jag definitivt spika tentan. Hmm...kanske skulle gå ut en sväng? Eller spela piano? Eller städa mammas garderob? Är det väldigt uppenbart att mitt liv just nu är en väldigt medveten flykt?

Idag har jag kanske gjort den bästa tentaflykten någon någonsin har skådat. Började dagen med impulsiv secondhandshoppning med S, M och M. Hittade nada. Åkte sedan hem och fick samtal från Han* om billiga MC grejer på Yamaha center. Så då var jag ju tvungen att åka dit. Har denna helg köpt boots, handskar och byxor. Om allt varit till ordinarie pris hade jag fått betala nätta 7000 kr, fyndade allt för 3000 kr. Men inga utgående crapmodeller, utan fina matchande skitcoola grejer. Nu ska det bara investeras i en najs hjälm också - sen har jag hela utrustningen. Sedan cyklade jag ner på stan och kollade på alla fånigt leeden människor höga på våren. Träffade Elin för en fika och diskuterade varför killar i största allmänhet är så jävla konstiga och varför man överhuvudtaget ska ha en pojkvän. Vi kom inte fram till något bra svar. Inte alls faktiskt. Vi var inne på teorin att det räcker med att ha sina tjejkompisar och en del one-nightstands då och då. På så sätt får man ju både närhet och människor som förstår en. Fast vi insåg väl kanske att det är något med relationer som gör att man vill ge sig in i dem. Vi kunde inte komma på exakt vad bara. 

På tal om detta så åkte jag MC med Han igår. Och det har vi ju gjort tusen gånger förut. Kanske därför som det kändes rätt så weird. Antar att det inte är så konstigt i och för sig, jag får väl ge det lite tid. Hoppas bara att det kan ordna upp sig. Just nu känns det mer som att singellivet var fan så mycket mer okomplicerat och enklare. Och ändå har det bara gått en vecka sedan jag och Han började umgås igen. Jobbig del i det hela är tiden som vi varit ifrån varandra. Man vill ju helst undivka tankar på vad den andre haft för sig. Men hur lätt är det i praktiken då? Suck och stön. Men nu orkar jag inte älta detta mer. Klockan är fem och jag har framgångsrikt lyckats fly pluggandet väldigt länge. Ska ge det en ytterst liten chans innan M kommer hit. Ikväll väntar middag med italienare från Turmässan och förhoppningsvis lite utgång. Bra sätt att skingra irriterande och störande tankar. Hoppas ni njuter av helgen! Pusspuss  


* Killen som fick panik, kommer hädanefter att refereras till som Han.

Har precis konstaterat att en mycket bra fingervisning om hur jag mår eller på vilket humör jag är, går att finna i min bilkörning. Är jag på bra humör så A) släpper jag fram gångare vid övergångsställen, även om de bara är "på väg" att gå över, och jag ler dessutom åt dem. B) håller hastighetsbegränsningarna med +- 10 km/h - vilket för mig är mycket bra. C) jag främjar allmän hjälpsamhet i trafiken och tänker mig dessutom in i andra förares situation. D) jag använder enbart tutan för att varna andra människor i trafiken (jämfört med att skälla/påvisa mina egna rättigheter). Idag var en sådan dag. Måste satsa på att öka antalet!

Min fina bil! Mycket tveksamt om jag klarar mig utan den...

Saker som min mamma oroar sig för som jag jag INTE, under några omständigheter, tänker ta efter:

* Att tonfisken på lunchrestaurangen är på något sätt förgiftad, eftersom hon hört om någon i Sthml som blev dålig av sin tuna. Och sedan oroa sig över att det är ohygeniskt på lunchalternativ nummer två; sushibaren.

* Att jag ska somna och ramla ut ner på gatan, när jag sitter och solar mig på fönsterblecket i min lägenhet.
 
* Vad grannarna (läs: det lilla samhället där vi bor) kommer tycka om hon skaffar en ny bil. Igen. Mamma är jantelagen personifierad.

* Att flyga. Flyga är livsnödvändigt. Fler ord än så är överflödiga.
 
* Att världen kommer att gå under imorgon.

Okej, sista punkten är sanning med modifikation. Riktigt så farligt är det inte. Misstförstå mig inte nu, mammsen är underbar. Och hon oroar sig mycket mindre nu än förr i tiden. Men det är inte hälsosamt att oroa sig för mycket. Det har min massör redan konstaterat. Och det finns redan många saker som jag till min egen förskräckelse faktiskt har tagit efter. Men det är en helt annan historia.

Ikväll ska jag på bio med S och M, och eventuellt någon mer. Vi ska se "Den innersta kretsen", som är typ tre timmar lång. Måste ta på mig myskläder och ta med mig kvällsmat. Innan dess ska jag jobba här, jobba på gymmet och kanske, för allas trivsel, duscha. Det blir en sen kväll. Tur att jag kan sova lite längre imorgon. Ska träffa msJulia klockan elva på centralen innan hon åker till London över helgen. Så det blir früstück på Espressohouse. Sen ska jag kila till turmässan en sväng och äta mycket snyltmat och dricka ännu mera vin. Vi har fått sjukt billiga biljetter genom skolan: 40 kr för inträde hela helgen! M jobbar dessutom i en monter där och snackar italienska för hundra euro per dag. Så jag kommer nog försöka störa henne en hel del också. Nu ska jag ringa och beställa lite sushi till lunch. Hejsvejs!  

http://www.moviezine.se/filmsidor/good_shepherd.shtml

Bra saker med att ha flyttat från landet till stan:
1. Man kan låta radion söka kanaler själv, och faktiskt få in några. Istället för att frekvensen går från 87,5 till 108,00 utan att stanna en enda gång. (Har man tur får man in vem-kan-segla-förutan-vind-kanalen). 

2. Man kan gå och handla på ICAnära utan att möta någon som man känner. Därmed tvingas man inte heller ge en snabb update på hela ens liv varje gång man får slut på bröd.

3. Det finns alltid kaffe att tillgå. Och då menar jag KAFFE. Inte någon blaskig sörja som kommer ur en automat i en undanskymd vrå i skolans kafeteria.

4. Regnar det slipper man faktiskt gå ut. Det finns ingen hund som behöver en promenad, ingen kanin som måste matas och luftas och inga ägg som måste hämtas hos de äckliga hönorna.


Ps. Fast om jag ska vara helt ärlig, hade jag faktiskt kunnat göra en likadan lista fast till landets fördel...:)



 

När jag och M vaknade i morse hade vi båda drömt helt sjuka drömmar. Jag höll mig inom området skola, bara det är ju rätt sjukt. Inte ens på natten får man vara ifred - helt sannslöst. M däremot hade inkluderat mig i sina drömmar, vi skulle tydligen ha en BodyCombat release ihop (hon är inte instruktör i vanliga fall och gillar inte ens combat). Och temat på våra kläder skulle vara silver. Hon påpekade med eftertryck att våra vattenflaskor var just silvriga. Men jag skulle tydligen ändra allt i sista sekund, och då ville hon inte vara med mer. Sedan hade vi också mött hennes ex utanför ett gym uppe på kungshöjd och så hade jag sagt: "ja, han var ju rätt snygg", när vi fortfarande stod och pratade med honom. Diverse andra mystiska inslag fanns också att tillgå. Den gemensamma nämnaren med drömmarna verkar dock vara att mitt beteende framstår som rätt så konstigt. Ska jag försöka tyda dessa drömmar eller gå vidare? För min egen hälsas skull så låter jag nog detta vara. Har inte riktigt plats för mer just nu, mina små grå är starkt överbelastade. Och likaså det stora röda som sitter lite till vänster.  Nu ska jag jobba vidare och smygöva på det nya Coreprogrammet...

Klockan är 22.55 och jag sitter fortfarande vid köksbordet. Finns det någon som vill rädda mig? Eller skriva allt ni vet om sponsring i internationella sammanhang i ett mail och skicka det till mig? Jag betalar bra.

Fem låtar av tio möjliga sitter. I alla fall ganska så bra. Fem timmar kvar på mig. Måste käka lunch också. Vad ska jag äta? Vill helst ha lyxlunch, men det kan jag nog glömma idag. Fullkornspasta och tonfisk blir det. Fantasin flödar. Håller på att ge vika för mitt shoppningsug och ta en paus och springa ner på stan. Bor alldeles för nära för att det ska vara hälsosamt. Bara några minuter från massor av fina kläder som jag behöver. (Det sista var sanning med modifikation). Hejda mig!! Jag har faktiskt inte tid!

Jag har såååååå mycket att göra!!! Ska till skolan om en liten stund, men först måste jag öva en massa på det nya Combatprogrammet som vi ska releasa imorgon på gymmet. Antagligen ringer snart någon i huset mitt emot till polisen och säger att det står en sinnesförvirrad brud i sin lägenhet på andra sidan gatan som slår och sparkar i luften. Vi ska ha herostema på passet så jag har en väldigt söt blå supermantröja med matchande svettband till. Kommer bli grymt skoj! Ikväll ska jag dansa funk med M och sen ska vi till Rumpanbar med några andra (vi hänger där för att det är 2 för 1+god mat), det ju onsdag så efter det blir det Soultrain på Nivå. Fast vi måste komma hem i tid för imorgon måste jag dedikera hela dagen till träning. Idag är det exakt två veckor kvar till min sista tenta för terminen och förhoppningsvis på mycket länge, eftersom det är examensdags i maj. Ska bli så skönt! Jag tänkte fira detta med att åka på en restresa till varmt land i en vecka, innan man ska börja skriva uppsats. Tills dess får jag hålla till godo med den svenska vårsolen, inte helt fel det heller. Adios amigos!  

Om jag var någon form av person med makt hade jag infört en lag. Vad för lag? Jo, en lag som säger att det är absoult, och jag menar absolut, förbjudet att sätta fast reklam i bilars vindrutetorkare. För dessa kan nämligen misstolkas som parkeringsböter. Vilket kan leda till A: plötsligt raserianfall med fara för allmänheten. B: Våld mot parkeringsvakt (om en sådan finns att tillgå), C: nervöst sammanbrott med tårar och hysteriska utrop i stil med "varför just jag!?" eller D: en kombination av a, b och c. Detta hände mig idag när jag parkerat på tiominuters parkeringen utan för Fokus och bara skulle smita in snabbt och handla. Vilket oftast tar mycket mer än tio minuter i och för sig. När jag kom ut så höll jag på att gå igenom alla steg ovan, men hann i tid inse att det bara var en stackars liten människa som hade öppnat en restaurang och ville att jag skulle spendera mina pengarna där istället för på Fokus.

För övrigt är jag och Fokus en alldeles egen liten kärlekshistoria. Jag avgudar denna mataffär och handlar i princip bara där. De har ett sortiment som heter duga och jag kan hänga där hur länge som helst och välja mellan örtkryddad kontra chilirökt kalkon, färskt dinkelbröd vs grova frallor och färskpressad apelsinjuice vs jordgubb/lime. Och sedan har de ju alla tänkbara soya/alternativprodukter. Dock har vi fått en liten fnurra på tråden. Sist jag och M var där var nämligen min favoritsoyamjölk slut. Och efter att förklarat för någon stackare i personalen att det är den tveklöst bästa produkten i sortimentet och att den måste finnas i hyllorna, gick jag besviket därifrån med ett fattigt substitut. Okej, jag kan förlåta denna miss. En gång är ingen gång osv. Om det inte vore för att det fortfarande var tomt i hyllorna när jag var där idag. Vi får inte in de för än senare i veckan...blablabla...dålig, för att inte säga världelös, ursäkt! Hur ska vi kunna ha ett förhållande om vi inte kan lita på varandra? Tyvärr finns inget bättre alternativ. Så jag får försöka förlåta och gå vidare, men det kommer att bli svårt.

Nu måste jag gå och titta på Anna Pihl och dricka kaffe med fattigt substitut i, och kanske en bit mörk Valrhona choklad (försoningsgåva från Fokus). Ciao!  

Kom precis från Kungsbacka där jag varit hos min osteopat/ryggknäckare. Uppenbarligen är jag ett vrak redan vid 21 års ålder. Jag har lite problem med ryggen, och på senaste har det liksom börjat ila och göra ont på nått konstigt sätt. Osteopaten sa att det inte var speciellt konstigt eftersom min rygg är snedare än en u-sväng typ. Och att mitt ena ben sträcker sig - utan att överdriva - 3 CENTIMETER längre än det andra! (Jag såg det själv). Dessutom låg ett av mina revben i kläm. Hallå? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Tydligen ska jag skylla på mina föräldrar, för det är ganska mycket genetisk betingat. Och sedan har min konstanta träning och brist på vila lite med saken att göra. Men jag föredrar att skylla på mor och far. Nu känner jag mig dock mycket bättre. Och idag ska jag hålla mig borta från gymmet och istället gå en lååång hääärlig promenad i det fantastiska vårvädret. Tar antagligen bilen till Skatås, det är lite väl bristande tillgång på skog i stan tycker jag. Så ut och lek i solen allihopa!!

Jag har funderat lite över det här med musik och hur vissa låtar kan få en att känna på ett speciellt sätt. Man kanske har en "jag är glad låt", en "deppa ihop totalt låt" och många par har ju en "våran låt" osv. Det finns ju inget effektivare medel för att förstärka en känsla än en låt. Det lustiga är att jag på senaste märkt att jag kan se lite av min egen "utveckling" genom att lyssna på viss musik. Jag upptäckte bland annat att en specifik låt som jag tidigare lyssnat på när jag behövde uppmuntran, helt plötsligt inte alls gav samma känsla av välbefinnande. Och då hade jag ändå lyssnat på låten under några veckors tid. Först funderade jag på varför det kändes så, men sen insåg jag att jag faktiskt inte kände något behov av den sortens uppmuntran längre och sålunda inte heller "behövde" den låten. Inte så att låten numera var dålig eller fick mig att må dåligt, mer som att jag var färdig med den och nu kunde hitta en ny låt att använda som soundtrack i mitt liv.

Samma sak är det ju om man bränner en egen skiva med favoritlåtarna och har den i bilen under ett par månaders tid. När man sedan börjar lyssna på den igen efter att ha haft ett litet uppehåll kan man nästan känna hur man mådde, tänkte och funderade under den tiden. Ett lustigt exempel på detta är när jag, Elin (hon har uttalat en önskan om att bli nämnd vid namn i bloggen), S och N var på klassresa till England i nian. Vi drack lite väl mycket tequila på färjan på vägen hem och var riktigt onyktra allihopa. Till följd av detta mådde vi alla fruktansvärt dåligt dagen efter då båten skulle anlända till Göteborg. Vi tillbringade hela dagen i vårt hytt, käkade godis och lyssnade på N:s bärbara CD-spelare. Låten som gick på repeat var Bonnie Tylers "Turn around". Jag har aldrig, varken förr eller senare, hört en låt så många gånger. Och fortfarande ger den mig känslan av bakfylla och både jag och Elin har en alldeles speciell relation till den där låten.  Överväger mycket allvarligt att ha den istället för bröllopsmarschen...

Smskonversation med mamma igår kväll:
- Mamma: Hej, vad gör du? puss
- Eve: Jag är hos M och slappar, så du behöver inte oroa dig älsklingsmamma! Puss
- M: Jag är inte den typen!! Sov gott!
Tre minuter senare
- M: Hur kommer du hem?
- E: Inte den typen alltså? Jag går ensam genom slottskogen, naken!
- M: Inte att rekommendera. Taxi är bra.
- E: Jag kör bil själv, ska precis åka! Nattinatti Ps. Jag är faktiskt ganska förståndig
- M: Det vet jag att du är! Du kan väl smsa när du är hemma?
- E: Nu är jag hemma! Puss
- M: Sov gott!

Vad säger ni? Är det dags att släppa taget kanske? Hon är rolig min kära mor...

Plugga. Det skulle man kunna säga var temat för dagen. Och två pass på gymmet för en liten stund sen. Jag brukar fundera över hur jag kan stå där framme och prata om träning två timmar på raken. Hur mycket finns det att säga om teknik egentligen, hur många sätt finns det att säga "bra jobbat" på och hur många gånger kan man säga "bara en till"? Tydligen ganska många. Det lustiga är att jag aldrig kommer ihåg vad jag sagt efteråt eftersom känslan av att instruera troligtvis kan liknas vid att vara hög. Har aldrig provat det sistnämnda, men man kanske skulle kunna jämföra det med en riktigt rejäl fylla. Minnesluckor fast ingen baksmälla. Oftast vaknar man inte heller i en främmande person säng med världens ångest. Tack och lov. Hade övervägt att sluta min karriär på gymmet i så fall. Min söta bror skrev ett förtjusande inlägg till mig igår, i stil med "ORKA lägga halva ditt liv på att sitta och skriva ner vad du gjort på dan....Gör ngt vettigt istället!". Tycker detta bloggande är otroligt vettigt. Tar inte heller riktigt lika mycket tid som halva mitt liv. Lyckas utföra vettiga aktiviteter också - och hör sen! Pusspuss 

Måste erkänna att gårdagen kanske inte var den mest givande i mitt liv. Den passerade ganska obemärkt och försynt, inbäddad i en tjock, grå dimma av trötthet. Och jag är lite rädd att denna dag följer i dess spår. Kanske inte i den obemärkta bemärkelsen utan mer den dimmiga delen. Under gårdagens telefonsupportande fick jag bita mig i tungan ett antal gånger för att inte komma med bitska kommentarer i stil med "jag skiter fullständigt i att du fått fel fanérremsor, du fick skiten i november - öppna och kolla direkt då, så slipper du ha världens kris nu TRE månader senare!!". Känner inte ni för att slänga ur er sådana kommentare hela tiden? Speciellt angående fanérremsor. Jag lyckades undvika detta i alla fall. Idag har jag tänkt mycket snällare tankar och dessutom sagt "trevlig helg" till alla, inklusive en mycket arg kund som undrar om vi verkligen kan konsten att plasta pallar. För det SKA bli en trevlig helg. Även om det kommer bli en del bärande av tunga lådor och, om jag känner msJulia rätt, skor. Det ska drickas en del vin och snackas mycket skit i alla fall.

Sen har det dykt upp en lite fråga i mitt huvud. Om man har tillgång till ett nummer till någon som i onsdags sa "M har nummret om du känner för att ringa", ska man göra det då? Först tänkte jag inte ens tanken, men jag har lite svårt att släppa personen ifråga. Fast det finns en del omständigheter som gör det hela lite mer komplicerat. Hmm...fast det skadar ju inte att ringa? Dock är M som har nummret borta en vecka nu, så jag behöver ändå inte ta ställning till det ännu. Jag har ju inget att förlora direkt! Vi dejtar alldeles för lite här i Sverige. Man behöver ju faktiskt inte gifta sig med första bästa som man råkar stöta ihop med. Men det kanske ni redan visste? Usch vad jag inte vill gifta mig just nu förresten. Och med "just nu" menar jag inom de närmsta åren. Fast en gsn fest med efterföljande resa till varmt paradisland verkar ju rätt lockande. Svammel, svammel. Nog för nu. Kanske det finns tillgång till internet även i Bondeland? I så fall kan jag ju eventuellt skriva ett inlägg även därifrån. Ta hand om er, denna dimmiga fredag!