evelivet

Så har man alltså blivit en gammal skata.
Typ.
Jag ska på cellprovtagning idag. Inte så najs.
Sist jag var hos gynekologen så var praktikant David med (!!!???!).
De frågade i och för sig om det var okej.
Ja, vad fan ska jag säga?
I slutet av undersökningen ställdes också frågan;
- Går det bra om David känner lite också?
Återigen; vad tusan ska jag svara?
- Nej, det räcker med en främmande persons händer som tallar på mig/i mig!
- Ja, det går så bra!

Asså, seriöst.
Här kan man ingenting om bloggdesign.
Och ändå lyckas jag ändra både det ena och det andra.
Fråga 1: Vad tror ni - funkar den nya designen?
Fråga 2: Någon som vill se Änglar och Demoner med mig ikväll?
Den ska vara rätt dålig, men jag är å andra sidan väldigt trevlig.
Man får ta det goda med det onda som jag brukar säga.
Köss.

Satt precis och läste mina inlägg från samma tid förra året.
Btw så har jag bloggat ett tag nu.
I vilket fall så känns det så konstigt att läsa.
Mitt liv var så jäkla annorlunda då.
Eller kanske var det jag som var annorlunda?
I vilket fall är det ingen positiv känsla över det hela.
Not good.
Fan vilken bitterfitta jag är.
Tusan också! Hatar när det händer.
Bye.

När jag slutade på Stora Möbeljätte hade jag en uppsägningstid på 1 månad.
Men blev arbetsbefriad när jag sa upp mig.
Och följaktligen skall jag alltså få lön för den månaden.
Problemet är att jag också fick en lön denna månad.
Jag ringde i ärlighetens namn till dem och undrade varför jag får så mycket cash.
Då vill de helt plötsligt ha tillbaka även förra månadens lön.
I don't think so.
Nu skall jag ringa och bitcha. 

Så var man tillbaka på jobbet.
Näst sista veckan innan jag går på semester.
Och jag vet inte om det är måndagsångest eller något annat.
Men inte fan är det kul.
Igår hade jag någon form av "vart-fan-tog-mitt-liv-vägen" svacka.
Trots cosmopolitans hemma hos S följt av Sex and the city film, så kändes det konstigt.
Btw så var filmen briljant och jag ville inte alls att den skulle ta slut.

Försökte förklara för T vad jag menade. Utan att egentligen veta själv. Vilket kanske inte är så lyckat.
Men känslan är att något saknas.
Att man saknar något.
Att det känns tomt.
Att man känner sig ensam.
Ungefär så. Och kanske vet jag vad det beror på. Men jag vill inte riktigt erkänna det.
För om jag gör det, då kanske jag också vet vad jag borde göra.
Och det kanske jag inte vågar.

För mig är poängen med ett förhållande att man har ett liv tillsammans.
Det liv man hade innan "jag" blev "vi" finns fortfarande kvar, men man delar det med någon.
För mig har det dock blivit lite som att jag hoppat rakt in i det livet T hade innan vi träffades.
Och det gör mig egentligen inget, jag trivs jättebra och har roligt!
Men jag kan inte hjälpa att det gör mig ledsen att han knappt doppat tån i mitt liv. (Medger att metaforen är lite halvkass).
Det handlar inte bara om att umgås med mina vänner, utan att engagera sig lite i sådant som jag tycker om att göra, och det som jag är intresserad av.
Det gör mig så frustrerad att jag tappar lite av den person som jag faktiskt är.
Jag blir arg på mig själv för att jag är en sådan duktig kamelont och så lätt glömmer bort vad jag vill.
Och samtidigt blir jag besviken på T som efter ett år och otaliga samtal om detta, inte verkar förstå hur viktigt det är.

I lördags firade vi ett år tillsammans, på midsommardagen alltså.
Jag tänkte ju lite på det kvällen innan så jag drack inte så mycket och vid tolv mådde jag prima. Det gjorde dock inte T.
Så vi var hemma på eftermiddagen någon gång, och det var inte så aktuellt att göra så mycket mer än slappa resten av dagen. Tittade lite på TV och käkade tacos.
Och det var verkligen jättemysigt.
Jag gav T hans present - ett Efva Attling armband med gravering på baksidan.
T blev jätteglad (tror jag iaf) och sa att jag skulle få min present senare.
Egentligen struntar jag i presenten. Det hade kunnat vara en tuggummiring Jag hade bara velat att det blev en speciell dag, på just den dagen. Att han hade tänkt till lite extra.

Detta, fast i armbandsvariant blev det...

Så sitter man här på jobbet, en kvart kvar tills vi slutar.
Sedan tolv har vi dock hängt mest nere i matsalen/lunchrummet och lyssnat på lite midsommarsnack och käkat sill.
Sedan drar vi till focus (king and queen of all ica affärer), för att handla midsommarmat inför imorgon.

Efter att starkt ha promotat en midsommar med mina vänner, vilka vi inte träffar alltför ofta, så slutar det ändå med att jag hjälper brosan att fixa fest hos casa mamma och pappa.
Själva föräldarna ingår dock inte i paketet utan går istället att finna på bästkusten.
Inget ont om T och hans vänner, vilka också är brosans vänner, men det hade varit kul att göra något annat.
Men för att göra en lång historia kort så sammanfattade T det med att säga:
- då blir det ju inte så kul för mig...
Resten kan ni ju räkna ut själva.
Vi firar ett år nu på midsommar, så vi vill ju gärna fira ihop.
Bror mins flickvän A kommer dock att vara där, och det gör det hela sisådär tüssen gånger bättre.


Nu ska jag kila iväg och se om jag kan få med pappsen, mammsen, syrran och A, så vi kan åka hemåt.
Det är lite utav ett familjeföretag detta.
Aud wiedersehn! 

Jag tror att jag är en ganska ond människa.
Exempelvis moral och dåligt samvete.
Finns otaliga exempel på detta som jag tyvärr ej kommer att delge er.
Jag ser mig själv som en ganska snäll och omtänksam människa.
Men ändå har jag nog gått miste om den där genen som fixar så att man "handlar rättfärdigt".

Det finns liksom en anledning till att jag alltid får be om "provträning" på SATS för tionde gånger.
 - Ja, det är första gången vi är här...

Eller att jag fick äran att köpa ut cigaretter när vi var små och smygrökte.
- Hur gammal är du då?
- Jag är 16 (egentligen var jag 13).
- Okej, du får köpa ett paket för den här gången då. För att du var ärlig och inte försökte låtsas vara myndig.

Ja. Ni förstår ju grejen.