evelivet

Dagens första fikarast avklarad.
Diskussionen rörde barn och giftemål.
Jag har alltid velat gifta mig ung under förutsättning att det är med "den rätte".
Så man ser snygg ut i klänningen liksom.
Och så att man kan vara gift ett tag och vara säker på att det fungerar.
Innan man skaffar kids liksom.
Gifta sig när man är 25 kanske, och en liten knodd när man är typ 28?!
I och för sig är det rätt löjligt att ens försöka planera, för det blir ändå aldrig som man tänkt sig.
(Btw*, för er som sett den filmen: man kan alltså INTE lämna tillbaka kids när det väl ploppat ut.)
I vilket fall så känns "min plan" tilltalande, och jag tänkte stick to it i den mån det går. 
Precis när jag skriver inlägget så börjar min kollega också prata om giftemål.
Eller närmare bestämt själva frieriet.
Vi var båda rörande överens om att vi är jämställda och jämlika som fan, men we want our man to pop the question.
Och då skall det vara romantiskt och det skall vara - vill du gifta dig med mig?
Inte - ska vi dra en förlovning lr?
Sen så konstaterade vi att man numera faktiskt kan vara förlovade ett bra tag innan själva giftemålet äger rum, men det skall ändå vara det som är själva slutmålet - inom en rimlig tidsperiod. 
Inte utan att man blir lite giftassugen:)

(*Btw - by the way. Älskar att använda ord från internetgenerationens ordförråd.)

Har hittills avverkat fyra avsnitt av säsong tre.
Talar alltså om Prison Break.
Hade nästan glömt vilken ahhh-det-är-så-hiiiiimla-nära-att-alla-dör-känsla det är över den serien.
Jag har skickat mina nerver på rehab och hoppas jag kan få tillbaka dem i återhämtat tillstånd.
Lagom till ett par avsnitt i kväll.
T verkar inte lika berörd.
Men jag tror att han i hemlighet biter sig hårt i läppen utav all spänning.

För övrigt är förtroendegrejen fortfarande, inte helt otippat, jobbig.
Det svåra är ju att jag inte vet vad jag ska säga eller hur jag skall göra det.
Det är ju bara en känsla liksom.
T märker ju tydligt när jag känner så, tyvärr drar han sig undan och det gör det svårare. 
Visst känns det fortfarande väldigt bra mellan oss, det har inte försvunnit.
Men helt plötsligt finns det en grund för att känna sig otrygg och oviss.
Hur blir det nästa gång vi går ut på var sitt håll, eller ihop också för den delen?

* Det spöregnar ute.

* Klockan är kvart i tre en onsdag i februari. Det vill säga en riktig sketdag egentligen.

* Cash får man inte förrän på måndag.

* Jag har ont i min vad, (din vad?)

* Jag har fått brev från försäkringskassan som säger att jag måste pröjsa tillbaka 3000 spänn -
för att jag inte tog några lån från kukstaten och jobbade häcken av mig samtidigt som jag tog min examen. Det stod kanske inte ordagrant så i brevet, men typ.

Anyway, poängen är att jag trots detta är glad, mår bra och helst av allt vill sjunga en liten sång...lallalallalla!!

Att ha lite att göra på jobbet är farligt.
Nu har jag klickat hem diverse plagg för too much money.
Bland annat denna från ellos.se.
Köpte en bikini också nu när jag skall till florida.

Vi är ute och åker bil. Irriterande objekt ligger framför i vänsterfil och meskör. 

T - det är ju lätt en gammal kärring som kör...
E (mycket upprörd) - drar en lång harang som dementerar allt vad "kvinnor får sitt körkort i kellogspaketet" heter och säger att det finns minsann en hel del kääässa bilförare som är män också. En bilförares egenskaper sitter knappast mellan benen så att säga.
T (flinar) - du är så söt när du är arg!
E (morrar) - grrrrrrrrr!!!!!

Efter att sedan ha passerat bilar med en körstil som väckt både T och min avsky, där föraren dock varit man, tycker jag mig kunna konstatera att T har fel.

E (triumferande) - Haha, där ser du att jag har rätt!
T (skeptisk) - Det sitter la en kärring brevé som tjatar och säger till hur han skall köra!

Ahahahahahahahhahahahahahahahhahaah!!!!!
What to do, what to do... hopplöst fall I guess.

Nattsinufsan... dags att dra några gossip girlavsnitt tror jag...
 

Jag och T åkte in till stan igår och såg PS. I love you.

Tyckte boken var väldigt bra, och måste säga att jag tyckte filmen höll måttet.

Jag har gråtit till en enda film i mitt liv - Titanic.

Jag var nog tretton år gammal då och kunde inte i min vildaste fantasi förstå varför han skulle dö.
I'm a sucker for happy endings.
I vilket fall så lyckades jag igår, tio år senare, fälla några tårar till vissa av filmens många sorgliga scener.
Slutet var kanske väl käckt, men för mig gjorde det att filmen kändes lite lättare.
Hade jag varit känd filmkritiker hade jag säkert sagt något i stil med att det drog ner filmens trovärdighet.
Sedan åkte vi hem och lagade tacos och jag somnade übertrött i princip så fort jag slöt ögonen.
I morse när T skulle till jobbet ville jag varken släppa honom eller mig ur sängen.
Så varmt, mysigt och gosigt...mmm...

Jävla irriterande obehagskänsla.
Den smyger sig tillbaka.
I takt med att det börjar kännas som vanligt.
Och tyvärr är det inte alls bra.
Ge fan i mig!
Sluta sa jag!
Men lägg av då!

• För det första - i sällskap med din familj kommer du aldrig att bli vuxen.

• För det andra - det är inte roligt att åka längdskidor. Och kommer heller aldrig att bli det.

• För det tredje - det är trevligt med folk som lagar mat åt en. Och serverar den. Och plockar undan den.

• För det fjädre - jag gillar konceptet; ansträng dig fysiskt hårt i tre timmar. Chilla resten av dygnet.

• För det femte - man kan troligtvis få psykiska besvär av för mycket frisk luft.

• För det sjätte - nästa år kan jag tänka mig att följa med. Men jag vägrar resolut att ta med längdskidorna. Och det bör måste under alla omständigeter finnas slalombackar/lift.

10-15 februari - Fjällen (ett fjäll någonstans på andra sidan den norska gränsen). 
2-3 Mars - London
12-25 Mars - Florida
8-12 April - Paris

Det är travelagendan för våren.
Funderar på att kanske klämma in lite jobb emellan...
Eller kanske inte.
Nya Företaget (NF) vill att jag börjar ASAP.
Blir nog svårt med tanke på mitt reseschema.
1 april får det nog blir.
Om jag kan deala till mig det.
Känns bra med nytt jobb.
Men kommer sakna den enorma frihet jag har nu.
Fast det kanske är nyttigt att känna på verkligheten.
Kan ju alltid trycka på Esc om jag vill tillbaka hit.
Tror mig kanske hamna här så småningom ändå.
När pappsen är sugen på pension.
Och The Company (utan maffiaassociationer) behöver en ersättare.

Fick veta att jag fick jobbet.
Ni vet den där drömtjänsten på möbeljätten.
Min position kommer så småningom att bli avdelningschef på Vardagsrum.
Jag har trots viss tveksamhet bestämt mig för att ta det.
Man måste våga för att vinna och så vidare.
Undra hur de som varit där i sjutton år och har världens erfarenhet kommer tycka om att jag blir deras typ...
Ja, typ.....chef?

Jag lider av en mystisk åkomma.
Jag tror inte att jag är ensam.
Men det är fan så jobbigt.
Den smyger sig på när man minst anar det.
Den går inte att lura, tränga undan eller ignorera.
Och officiellt kallar väl de flesta den magkänsla.
När jag känner obehag finns den där.
När jag är ledsen finns den där.
När jag är missnöjd finns den där.
Det jobbiga är väl egentligen att jag ofta inte vet riktigt varför den är där.
Och absolut inte hur jag blir av med den.
Det händer mig allt som oftast.
Senast i går kväll.
Och jag kan liksom inte låtsas som att allt är bra. Typiskt.
Fast igår kanske jag åtminstone vet varför den visade sitt fula nylle.
Kände mig rätt ensam, bortglömd och obetydlig.
Fast varför jag gjorde det är ännu en gåta.

Hittade detta på en annan blogg...inlägget är skrivet till guys out there som vill veta hur man visar sin flickvän uppskattning helt enkelt. Jag är ju generellt emot den här uppdelningen av kvinnor/män och att vi skulle behöva olika saker. Men men, jag kan bara utgå från mig själv - och visst stämmer det rätt bra...

1. Enkla spontana komplimanger. Ex. på morgonen då hon tycker att hon ser ut som fan, säg: vilka vackra ögon du har, eller något i den stilen.
2. Blomsterbud. Inte bara på årsdagar eller födelsedagar. När hon minst anar det, skriv ett kort och säg.. "Bara för att det är Måndag och jag tänker på dig" eller något liknande. Du förstår inte hur såld hon blir. Don't overdo it though. It's a thin line.
3. Kramar. Ge henne en varm och go kram när hon verkligen behöver det eller när hon inte alls behöver det, känn av och ge mycket kramar. De hjälper mot de flesta problem som finns i världen. Visa tt du vill krama henne även om det inte är sex på gång. Just to feel her, you know.
4. Reta henne. Även när ni inte ska ha sex så är det ett extremt bra förspel. Reta henne genom att reta öron, hals och andra känsliga punkter ( gå inte direkt till härligheterna! ). Nu vet jag inte exakt vad just er brud gillar men jag själv vet att jag blir galen när snubben retar upp mig så jag börjar klättra på väggarna och bara vill ha honom hårt och extremt när det väl är igång.
5. Småsaker. Att du fixar till dig och använder "lukta gott" någon gång ibland, plockar iordning efter dig, eller ger en puss på kinden innan du går till jobbet gör faktiskt väldigt mycket. Vem tycker inte om att halvsova och känna någon stoppa om filten/täcket om en och ge en puss på kinden?
6. Blickar. Glöm inte bort att titta på den du tycker om. Innan sexakt, efter sexakt, under sexakt, under middag, ja, när det nu känns bra för dig. Tänkt på vad du tycker om med henne/honom och undrar han/hon varför du tittar så "konstigt" på honom/henne så förklara.
7. Att lyssna. Märker du att det är något fel så var inte rädd att fråga vad som är fel. Vill hon inte berätta, vänta några dagar och fråga igen. Finns ingen bättre känsla än när man vet att någon faktiskt bryr sig om ens småbekymmer.
8. Lär känna hennes vänner, och presentera henne för dina. Ingenting känns bättre för en kvinna än känslan av att killen är stolt över att få vara med henne.
9. Glöm inte bort årsdagar och födelsedagar eller liknande. Kvinnor är freaks när det gäller datum och grejer. Just remember. Eller ställ påminnelse på mobilen.
10. Säg hennes namn. Även i vardagliga konversationer. Det är något speciellt när en kille man tycker om uttalar ens namn. Don't ask me why. Och under sex? God yes.

Vad säger ni? Är det bullshit or not?