evelivet

Jag är lite oroad. Jag tror att det finns något inom mig som vill ut. Jag har dock lite svårt att specificera eller verbalisera vad det skulle kunna vara. Inte så att jag tror att det bor en liten utomjordning i mina inre organ som förr eller senare kommer börja sippra ut ur min näsa/öra/mun, med främsta mål att erövra jorden. Nej, jag tror att orsaken går att finna på ett djupare, mer psykologiskt plan. Mina spekulationer grundar jag på utvärdering av diverse tidigare beteenden, och inte minst på en händelse igår kväll. Efter avslutad middag hos M åkta jag, L och Elin därifrån i min bil. Lite lagom trötta, mätta och disträ svänger chauffören, dvs jag, ut från parkeringen. Precis då springer en katt över gatan. Jag misslyckades med konststycket att köra över den (är inte så förtjust i katter), men det fina i kråksången är mitt utrop som följde. I stundens hetta och med ett överraskat utrop skriker jag:
 - EINE KATZE!

Medan vi alla tre höll på att avlida av skratt, kunde jag (och Carrie) inte låta bli att undra - varför använder jag spontant det tyska språket i överrumplande situationer? Är det kanske så att jag egentligen är adopterad och att mina biologiska föräldrar är tyskar? Är det möjligtvis mitt omedvetna som försöker säga till mig att blir tysk medborgare - snarast? Eller är det så att ett traumatisk, och allt för tidigt, tittande på Schindlers List gör sig påminnt först nu? Ska jag göra något åt detta? Behöver jag behandling? Eller räcker det med att Bullen gör en brevfilm av historien? Många frågor. Inga svar. Mitt liv på pricken.