evelivet

Jag har funderat lite över det här med musik och hur vissa låtar kan få en att känna på ett speciellt sätt. Man kanske har en "jag är glad låt", en "deppa ihop totalt låt" och många par har ju en "våran låt" osv. Det finns ju inget effektivare medel för att förstärka en känsla än en låt. Det lustiga är att jag på senaste märkt att jag kan se lite av min egen "utveckling" genom att lyssna på viss musik. Jag upptäckte bland annat att en specifik låt som jag tidigare lyssnat på när jag behövde uppmuntran, helt plötsligt inte alls gav samma känsla av välbefinnande. Och då hade jag ändå lyssnat på låten under några veckors tid. Först funderade jag på varför det kändes så, men sen insåg jag att jag faktiskt inte kände något behov av den sortens uppmuntran längre och sålunda inte heller "behövde" den låten. Inte så att låten numera var dålig eller fick mig att må dåligt, mer som att jag var färdig med den och nu kunde hitta en ny låt att använda som soundtrack i mitt liv.

Samma sak är det ju om man bränner en egen skiva med favoritlåtarna och har den i bilen under ett par månaders tid. När man sedan börjar lyssna på den igen efter att ha haft ett litet uppehåll kan man nästan känna hur man mådde, tänkte och funderade under den tiden. Ett lustigt exempel på detta är när jag, Elin (hon har uttalat en önskan om att bli nämnd vid namn i bloggen), S och N var på klassresa till England i nian. Vi drack lite väl mycket tequila på färjan på vägen hem och var riktigt onyktra allihopa. Till följd av detta mådde vi alla fruktansvärt dåligt dagen efter då båten skulle anlända till Göteborg. Vi tillbringade hela dagen i vårt hytt, käkade godis och lyssnade på N:s bärbara CD-spelare. Låten som gick på repeat var Bonnie Tylers "Turn around". Jag har aldrig, varken förr eller senare, hört en låt så många gånger. Och fortfarande ger den mig känslan av bakfylla och både jag och Elin har en alldeles speciell relation till den där låten.  Överväger mycket allvarligt att ha den istället för bröllopsmarschen...