evelivet

Jag lider av en mystisk åkomma.
Jag tror inte att jag är ensam.
Men det är fan så jobbigt.
Den smyger sig på när man minst anar det.
Den går inte att lura, tränga undan eller ignorera.
Och officiellt kallar väl de flesta den magkänsla.
När jag känner obehag finns den där.
När jag är ledsen finns den där.
När jag är missnöjd finns den där.
Det jobbiga är väl egentligen att jag ofta inte vet riktigt varför den är där.
Och absolut inte hur jag blir av med den.
Det händer mig allt som oftast.
Senast i går kväll.
Och jag kan liksom inte låtsas som att allt är bra. Typiskt.
Fast igår kanske jag åtminstone vet varför den visade sitt fula nylle.
Kände mig rätt ensam, bortglömd och obetydlig.
Fast varför jag gjorde det är ännu en gåta.