evelivet

Har ni någon gång sagt precis som det är.
För att sedan undra om det var rätt, och kanske ångra er?
Sanningen varar längst heter det ju.
Men det är kanske inte alltid den som får en att må bäst?
I det här fallet så får sanningen att känna mig utlämnad.
Rädd, mesig, ensam... och andra liknande adjektiv.
Varför är det så? Går det över?
Jag är nog lite rädd att bara för att man sagt som det är, så kommer det också att bli så.
Om man till exempel erkänner att man är rädd för att åka skidor eftersom man tror att man ska ramla.
Och när man sedan väl sagt det, så ramlar man och bryter båda benen och en arm.
Kanske världshistoriens sämsta liknelse, men jag tror ni förstår poängen.
Samtidigt som jag är skraj så är jag också jävligt förbannad.
På mig själv. På en annan person.
Jag har alltid varit en självständig brud som vetat precis vad jag vill.
Varför kan inte hon bara ta tag i det här, på samma sätt som hon tar tag i allt annat?
Hon är uppenbarligen inte riktigt med i matchen.
Jag vet att min blogg genomsyras av en liten bitter ton för tillfället.
Men det är trots allt min blogg. Och bitterhet is the new black har jag hört.