evelivet

Så var man tillbaka på jobbet.
Näst sista veckan innan jag går på semester.
Och jag vet inte om det är måndagsångest eller något annat.
Men inte fan är det kul.
Igår hade jag någon form av "vart-fan-tog-mitt-liv-vägen" svacka.
Trots cosmopolitans hemma hos S följt av Sex and the city film, så kändes det konstigt.
Btw så var filmen briljant och jag ville inte alls att den skulle ta slut.

Försökte förklara för T vad jag menade. Utan att egentligen veta själv. Vilket kanske inte är så lyckat.
Men känslan är att något saknas.
Att man saknar något.
Att det känns tomt.
Att man känner sig ensam.
Ungefär så. Och kanske vet jag vad det beror på. Men jag vill inte riktigt erkänna det.
För om jag gör det, då kanske jag också vet vad jag borde göra.
Och det kanske jag inte vågar.

För mig är poängen med ett förhållande att man har ett liv tillsammans.
Det liv man hade innan "jag" blev "vi" finns fortfarande kvar, men man delar det med någon.
För mig har det dock blivit lite som att jag hoppat rakt in i det livet T hade innan vi träffades.
Och det gör mig egentligen inget, jag trivs jättebra och har roligt!
Men jag kan inte hjälpa att det gör mig ledsen att han knappt doppat tån i mitt liv. (Medger att metaforen är lite halvkass).
Det handlar inte bara om att umgås med mina vänner, utan att engagera sig lite i sådant som jag tycker om att göra, och det som jag är intresserad av.
Det gör mig så frustrerad att jag tappar lite av den person som jag faktiskt är.
Jag blir arg på mig själv för att jag är en sådan duktig kamelont och så lätt glömmer bort vad jag vill.
Och samtidigt blir jag besviken på T som efter ett år och otaliga samtal om detta, inte verkar förstå hur viktigt det är.

I lördags firade vi ett år tillsammans, på midsommardagen alltså.
Jag tänkte ju lite på det kvällen innan så jag drack inte så mycket och vid tolv mådde jag prima. Det gjorde dock inte T.
Så vi var hemma på eftermiddagen någon gång, och det var inte så aktuellt att göra så mycket mer än slappa resten av dagen. Tittade lite på TV och käkade tacos.
Och det var verkligen jättemysigt.
Jag gav T hans present - ett Efva Attling armband med gravering på baksidan.
T blev jätteglad (tror jag iaf) och sa att jag skulle få min present senare.
Egentligen struntar jag i presenten. Det hade kunnat vara en tuggummiring Jag hade bara velat att det blev en speciell dag, på just den dagen. Att han hade tänkt till lite extra.

Detta, fast i armbandsvariant blev det...