evelivet

Idag har jag på mig en gul klänning och matchande scarf.
(Besparar er outfitbilder.)
Ingen big deal, men tänkte att nu får det fan vara nog med svarta, bylsiga vinterkläder.
Åkte precis till Statoil för att köpa en loka.
I bilen som parkerat bredvid mig satt en kille i 25-års åldern.
Först tittade han på mig med en touch av "stirra".
Tänkte att jag råkat spilla kaffe i håret eller liknande, men när han formade en cirkel med tummen och pekfingret och log ett stort leende, så föll den teorin lite bort.
Så till vida att leendet inte var ett hånflin, men det verkarde inte så.
Fem minuter senare kom jag tillbaka till jobbet, och så kom en kollega in på kontoret.
- jag måste bara säga att du är fantastiskt fin i det gula, riktigt höga poäng idag E!

Och visst fan är jag en sucker för komplimanger.
Eftersom jag totalt saknar kompetens och intelligens så får jag heller sällan eller aldrig beröm för denna.
Därför tar fasta på det jag får så att säga.
Ni förstår ju säkert att det räcker för mig, som den stereotypa kvinna jag är, att ha ett respektabelt yttre.
Andra drömmar som jag har, och som jag också hoppas blir uppfyllda är att få två barn, sluta som hemmafru och bli kvinnan i "bakom varje framgångsrik man..."-uttrycket.
Nu spårar det här inlägget ur, så jag lägger ner.
Nu.